Kort version

Vi vill komma till rätta med problemen inom sexhandeln, den sociala stigmatiseringen och den marginalisering som många sexarbetare är utsatta för, genom att anta ett rättighetsperpektiv. Sexsäljare måste tillerkännas samma rättigheter som alla andra. För att komma tillrätta med ”föraktet för horan” är det just föraktet som skall bekämpas, inte ”horan”.

Vi vill utifrån ett sådant rättighetsperspektiv arbeta för det följande.

• Förbättra sexarbetares villkor, rättigheter och ställning. Som sexarbetare har man inte förverkat sina rättigheter. Dessa inkluderar rätten till högsta möjliga standard av hälso- och sjukvård, social service, sysselsättning, frihet från inhuman och förnedrande behandling.

• Minska diskrimineringen och stigmatiseringen av sexarbetare. Det innebär bland annat att samhällets offentliga institutioner kan acceptera, tolerera och respektera sexarbete.

• Motarbeta alla former av tvång och ofrivillig sexhandel. Sexköp i de fall där slaveri föreligger skall vara kriminellt.

• Avkriminalisera övrig sexhandel

• Hjälpa dem som vill lämna branschen.

Den svenska statsfeminismen å andra sidan omfattar en nollvision inom vilken man helt ämnar utradera sexhandeln från samhället. Men den resulterande elimineringspolitiken, sexköpslagen, kopplerilagen och motarbetandet av sexarbetarnas rättigheter, gör inte oväntat sexarbetarnas situation värre.

Handeln drivs under jorden, till undanskymda och farliga miljöer. Sexarbetare kan inte samarbeta eller organisera sig i företag, hyra säkerhetstjänster eller på andra sätt sluta avtal för att underlätta sin verksamhet. Hyresvärdar är tvungna att vräka dem då sexarbete uppdagas. De blir mer ensamma, isolerade och oskyddade för eventuellt hotfulla kunder.

Statsfeministerna hävdar förstås att denna elimineringspolitik är välmenande, och att den förbättrar situationen för sexarbetare. Att de kan dra denna orimliga slutsats beror på att de ideologiskt har bestämt att är all sexhandel är förnedrande, och skall jämställas med ”sexuellt utnyttjande” och ”mäns våld mot kvinnor”.

Detta är naturligtvis absurt. Alla torde kunna skilja mellan att sälja sexuella tjänster enligt överenskommelse under rimliga förhållanden å ena sidan, och att bli förnedrad, tvingad, sexuellt utnyttjad, få stryk. Men med denna logik kan statsfeministerna utan samvetskval vidta vilka åtgärder som helst för att radera ut sexhandeln från samhället.

Sexarbete är fortfarande en stigmatiserad, diskriminerad och i vissa fall utsatt verksamhet. En del människor befinner sig i vanmakt på grund av drogberoende eller ekonomiska trångmål. Hur hjälps dessa människor av att man kriminaliserar deras kunder och ekonomiska samarbetspartners så att situationen blir än värre? Borde vi inte istället ordna behandlingsplatser som räcker för alla som är drogberoende? Och måste vi inte granska det sociala skyddsnätet? Fungerar det så dåligt att människor väljer sexarbete framför att befatta sig med socialkontoret?

Vi vill inte leva i en hederskultur eller i ett ”socialhygieniskt” svenskt folkhem, där olika sexuella beteenden skambeläggs eller kriminaliseras. I ett modernt samhälle måste rätten att bestämma över den egna kroppen tillerkännas den enskilda människan. Detta kan jämföras med rätten att genomföra abort, som kan sägas få svårare konsekvenser — det handlar ju om att hindra en människa från att födas. Abort har under historien varit både förbjudet och djupt skambelagt. Ändå är denna rättighet självklar för kvinnor idag.

På samma sätt måste det vara varje människas rätt att ge eller neka samtycke till sex, oavsett hennes motiv — utan att utsättas för diskriminering, stigmatisering och marginalisering. Denna makt över hennes kropp får aldrig ägas av vare sig familjen, männen, staten eller statsfeminismen.