Reformera sexköpslagen (lång version)

Sammanfattning

Sexköpslagen grundar sig i en radikalfeministisk föreställning om att man genom att eliminera sexhandel kan minska kvinnoförtrycket i samhället. Vi delar inte den slutsatsen. Lagen gör istället att orättvisor, stigmatisering och sociala problem som redan marginaliserade människor är utsatta för ökar. Vi vill ersätta det radikalfeministiska elimineringsmålet med ett rättighetsperspektiv. Ett antal insatser för att förbättra sexarbetares villkor måste sättas in.

Rättighetsperspektivet

Försäljning och köp av sexuella tjänster är en del av ett sexuellt frigjort och bejakande samhälle, och innebär ett rikare sexliv för många. Genom internet tycks det ha blivit vanligare att experimentera med att ha sex på olika vis där man får betalt eller betalar. Framför allt unga verkar vara mer benägna att acceptera handel med sexuella tjänster. Det är inte helt ovanligt att samma person både köper och säljer sex. Många ser det som ett sätt att utvidga de sexuella möjligheterna och att berika sexuallivet. Speciellt vad gäller sexköp mellan män är sexhandeln väldigt oproblematisk.

Föraktet för ”horan”

Men det finns också problem. Historiskt sett har sexhandel ofta varit behäftat med stark stigmatisering, diskriminering och marginalisering. Vi delar radikalfeminismens uppfattning att sexarbete under sådana förhållanden är förnedrande och oacceptabelt i ett modernt samhälle. Fenomenet har under historien lett till nedvärdering och förtryck av sexarbetare.

Många gånger har sexarbete varit en kvinnlig sysselsättning som utförts av människor i de fattigare befolkningslagren, och det förakt som drabbar lågstatusyrken och fattigdom i allmänhet har här förstärkts med ytterligare förakt för ”okristligt” beteende, ”horeri” och ”lösaktighet”. Vi ser, liksom radikalfeminismen, en koppling mellan ”föraktet för horan” och en allmänt nedsättande kvinnosyn i samhället.

Sexarbetarnas rättigheter

Vår uppfattning om hur situationen skall förbättras skiljer sig dock från radikalfeminismens. Vi menar att det riktiga sättet att komma till rätta med problemen inom sexhandeln, den sociala stigmatiseringen och den marginalisering som många sexarbetare är utsatta för, är att anta ett rättighetsperspektiv.

Vi vill verka för att stärka sexarbetarnas villkor och ställning, och öka samhällets tolerans och respekt för dem. Sexsäljare måste tillerkännas samma rättigheter som alla andra. För att komma tillrätta med ”föraktet för horan” är det just föraktet som skall bekämpas, inte själva ”horan”.

Vi vill utifrån rättighetsperspektivet arbeta för det följande.

  • Förbättra sexarbetares villkor och ställning. Som sexarbetare har man inte förverkat sina rättigheter. Dessa inkluderar rätten till högsta möjliga standard av hälso- och sjukvård, social service, sysselsättning, frihet från grym, inhuman och förnedrande behandling.
  • Minska diskrimineringen och stigmatiseringen av sexarbetare. Det innebär bl.a att samhällets offentliga institutioner kan acceptera, tolerera och respektera sexarbete.
  • Motarbeta alla former av tvång och ofrivillig sexhandel. Sexköp i de fall där sexarbetaren är satt under tvång eller slaveri skall vara kriminellt.
  • Avkriminalisera sexhandel (där tvång inte föreligger)
  • Hjälpa dem som vill lämna branschen. Alternativ måste finnas.

Dessutom vill vi verka för det följande, även om det inte rör sexarbete i sig.

  • Rehabiliteringsplatser som räcker till alla drogberoende (här ligger Sverige långt efter — det saknas tusentals sådana idag.)
  • Ett socialt skyddsnät som fungerar, så att ingen tvingas in i sexarbete (här har vi kommit jämförelsevis ganska långt i Sverige)

Den inhumana elimineringspolitiken

Radikalfeminismen å andra sidan omfattar en nollvision inom vilken man helt ämnar utradera sexhandeln från samhället. Här kallar vi detta för elimineringsmålet. Men den resulterande politiken, motarbetandet av sexarbetarnas rättigheter, får svåra konsekvenser. Sexköpslagen och kopplerilagen — kriminaliseringen av kunder och samarbetspartners — har inte oväntat gjort situationen värre för sexarbetarna.

Detta gäller inte minst de som är mest utsatta — de gatuprostituerade. Lagen har gjort att de ”bättre” och ”trevligare” kunderna har skrämts bort från gatan. De som är kvar är ”sämre” och farligare. Oron för våld är större. Konkurrensen har hårdnat och priserna sjunkit. Sexarbetarna måste därför ta fler kunder för att tjäna ihop samma summa pengar. De måste också göra saker som de annars inte hade velat, t.ex ha sex utan kondom. De blir mer utelämnade åt de farligare kunderna eftersom de inte har råd att neka dem som tidigare. Situationen på gatan är mer stressad. Förhandlingen mellan sexarbetare och kund måste ske snabbare, vilket försvårar bedömningen av huruvida kunden är farlig.

Misslyckad politik

Kopplerilagen gör att hyresvärdar är tvungna att säga upp hyreskontrakt (för bostad eller annan lokal) om de får kännedom om sexhandel. Det gör det svårt för sexarbetare att arbeta inomhus och en del tvingas därför arbeta i bilar, husvagnar eller utomhus på undanskymda platser. En del sexarbetare hyr rum på hotell, men detta är illegalt och de måste därför vara försiktiga för att inte bli upptäckta. Sexarbetare har därför blivit vräkta från sina bostäder, tvingats betala ockerhyror, tvingas byta lokal med kort varsel och över huvud taget varit utelämnade åt värdens godtycke.

Detta medför stress och stora kostnader vad gäller lokaler, inredning och flyttningar. Den som tar del av deras inkomster begår brott enligt kopplerilagen. Detta påverkar familje- och ekonomiska relationer. Den som är partner eller sambo till en sexarbetare kan dömas. Sexarbetare kan inte samarbeta eller organisera sig i företag, hyra säkerhetstjänster eller på andra sätt sluta avtal för att underlätta sin verksamhet. De blir mer ensamma, isolerade och oskyddade för eventuellt hotfulla kunder.

Välvilja eller hyckleri?

Radikalfeministerna hävdar att denna elimineringspolitik är välmenande, och att den förbättrar situationen för sexarbetare. Att de kan dra denna orimliga slutsats beror på att de ideologiskt har bestämt att är all sexhandel är förnedrande, och skall jämställas med ”patriarkalt maktutövande”, ”sexuellt utnyttjande” och ”mäns våld mot kvinnor”. Men detta synsätt är absurt, vare sig det är manliga eller kvinnliga sexarbetare man talar om.

I själva verket torde alla kunna skilja mellan att sälja sexuella tjänster enligt överenskommelse under rimliga förhållanden å ena sidan, och att bli förnedrad, tvingad, sexuellt utnyttjad eller att få stryk. Detta tas dock ingen hänsyn till — det är helt enkelt bestämt att sexarbetarna redan befinner sig i värsta möjliga situation. På så sätt kan radikalfeministerna utan samvetskval vidta vilka åtgärder som helst för att eliminera sexhandeln i samhället. Enligt deras förmenande kan resultatet för sexarbetarna bara bli positivt.

En mångfacetterad värld

Sexarbetare är i själva verket en mycket heterogen skara som arbetar med olika typer av sexarbete under olika grader av trivsel, frivillighet, otrivsel eller vanmakt — och detta skiljer dem på intet sätt från de som arbetar i andra branscher. En del tar betalt som eskorter (varav några använder Internet för att annonsera, andra gör det inte), i samband med sexpartyn, på strippklubbar, massageinstitut och så vidare.

Säljare och köpare

Här finns män och kvinnor som inte måste sälja sex på grund av drogmissbruk och fattigdom. De gör det helt enkelt för att de gillar det och får ut något av det. Andra gör det för att man kan tjäna goda pengar förhållandevis snabbt eller att friheten i arbetet upplevs som stor i jämförelse med ett åtta-till-fem-jobb. Många vittnar om god sammanhållning bland kollegor. En del mår dåligt, vill sluta och göra något annat.

Varför köper man sex då? Män som köper sex säger att de gör det för att det är det är lätt och enkelt. Efter en separation kan det vara ett sätt att återfå självkänslan, någon är trött på ensamma, långa hotellnätter. Påfallande många vill helst ha en eskort för att uppleva ”flickvänskänsla”, men utan de krav som en stadig relation innebär. De vill själva välja när de vill umgås och är villig att betala för att ha det så.

Homosexuell sexhandel

När det gäller homosexuell sexhandel noterar SOU 1995:15 att kvinnlig sådan inte förkommer i hög grad. Gällande manlig, skriver man att ”det är svårt att skilja mellan vanliga homosexuella kontakter och kontakter i prostitutionssyfte, dels därför att den homosexuella prostitutionen präglas av diskretion och osynlighet. Prostitution kan dock sägas vara relativt vanligt förekommande i den manliga homosexuella kulturen.” Man påpekar vidare att den homosexuella prostitutionen ibland för säljaren kan vara en blandning av affärsverksamhet och egen utlevd sexualitet.

På RFSL:s hemsida kan man läsa att ”[n]är bögar raggar på offentliga platser förväxlas det ofta med prostitution. Varken polis, åklagare, sociala myndigheter, politiker eller massmedier har den kunskap som krävs för att skilja manlig prostitution från sexuella möten utan betalning mellan män på offentliga platser”.

Nya former

Några säger att det är spännande att någon gång i livet pröva på det sättet att ha sex. Någon vill förverkliga en fantasi, som inte partner går med på. Sedan finns förstås även de som lever i sexualbefriade förhållanden, där en separation skulle få mer förödande konsekvenser än att då och då köpa sex. Man kan ju aldrig tvinga sin partner varken till sex eller att gå i terapi.

Det finns också en växande skara människor som säljer och köper sexuella tjänster av mindre traditionellt slag. Exempel är taktil massage med olika grad av erotiska inslag, sexpedagogik, olika typer av par- och sexterapi där beröring ingår, tantrakurser o.s.v. Här kan beröring ske som av lagen skulle kunna uppfattas som sexuell.

Hårdare tag

Nu föreslås förstärkningar av sexköpslagen för att stävja och radera ut dylika fenomen från samhället. Kunder, klienter och köpare av sexuella tjänster skall kunna hamna i fängelse i ett år. (Vänsterpartiet föreslår fängelse i tre år, och liknande förslag är på gång inom andra partier). När sexarbetare samarbetar med varandra eller med externa parter för att underlätta sin verksamhet kan dessa bli dömda för koppleri. Socialdemokraterna har föreslagit att denna brottsrubricering skall ersättas med människohandel (Mona Sahlin, 2010). Den som hjälper en sexarbetare med en hemsida skulle då ges samma fördömande straffvärde som en huvudman i en traffickingliga.

Det finns också en fara i att hårdare straff spelar den organiserade brottsligheten i händerna. Utpressarverksamhet kan visa sig vara mycket lukurativ. Inte bara kända personer är tydliga måltavlor, utan även vanliga människor kan drabbas. Med smygtagna bilder och hot om polisanmälningar eller skandaliseringar kan ligorna driva in ”skulder” i all framtid. Ju högre straff, desto större summor kan utpressarna kräva av den utsatte sexköparen.

Det humana alternativet

Det är förvisso inte osannolikt att sexarbetare oftare än andra än idag befinner sig på den sämre delen av välbefinnandeskalan. Sexarbete är fortfarande en stigmatiserad, diskriminerad och många gånger utsatt verksamhet. Fördomarna från övriga samhället är stora. Många lever dubbelliv, ibland t.o.m inför sina egna familjer, för att inte avslöja sin sysselsättning.

En del människor befinner sig i vanmakt eller desperation på grund av drogberoende eller fattigdom. De förhållandevis snabba pengarna kan göra sexarbete till det minst dåliga alternativet för att finansiera fortsatt drogbruk eller lösa ekonomiska trångmål. Men frågan är: hur hjälps dessa människor av att man kriminaliserar deras kunder och ekonomiska samarbetspartners så att situationen blir än värre?

Vore det inte bättre att ordna behandlingsmöjligheter för drogberoende? Det saknas tusentals rehabiliteringsplatser idag. Och måste vi inte granska det sociala skyddsnätet? Fungerar det så dåligt att människor väljer sexarbete framför att befatta sig med socialkontoret?

Istället fortsätter man att motarbeta sexarbetarnas rättigheter, påtalar problem med påståenden om ”den olyckliga horan” och åtgärdar dem med diskriminerande elimineringspolitik. Detta gör de problem som finns än värre. Vi menar att dessa människor inte har förverkat sina rättigheter, och att det är just genom att anta rättighetsperspektivet som situationen för alla sexarbetare kan — och skall — förbättras.

Hjälp skall inte villkoras

Sexarbetare får aldrig pressas, manipuleras eller tvingas att lämna sitt arbete. Den idag förda elimineringspolitiken är över huvud taget inte acceptabel. Myndiga människor som vill sälja sexuella tjänster måste antas vara kapabla att ta det beslutet, och tillerkännas rättigheter och människovärde precis som alla andra. Sexarbete måste behandlas med full respekt av skattemyndigheter, poliser, socialarbetare, läkare, gynekologer, psykologer och annan omvårdnadspersonal. I vissa av dessa fall behöver särskilda antidiskrimineringsåtgärder, t.ex i form av utbildningsinsatser, antagligen sättas in.

Det förekommer att sexarbetare som vill byta sysselsättning har problem med att hitta fullgoda alternativ. Det är svårt att söka jobb om man måste ljuga om sitt tidigare arbete. Ibland finns därtill ett drogberoende. Därför kan det behövas stöd i form av omställningsprogram (”exit programs”). På arbetsförmedlingar måste kännedom om dylik problematik finnas, så att även sexarbetare kan få adekvat service.

Det rena svenska folkhemmet

”Elimineringsmålet” och dess resulterande diskrimineringspolitik innebär att staten ges vetorätt över samtyckande vuxnas sexuella aktiviteter. Det beteende som är lämpligt godkänns, och det som är misshagligt bestraffas och skambeläggs. Detta tangerar på ett obehagligt sätt den svenska 1900-talsdrömmen om det rena folkhemmet.

Man försökte skapa en befolkning av hög ”kvalitet”, där avvikande beteende inte förekom. Homosexualitet var kriminellt fram till 1944 och definierades som perverst, sjukligt, fram till 1979. Psykiskt sjuka lobotomerades ända in på 60-talet. Man genomförde tvångssteriliseringar av ”missanpassade” eller ”undermåliga” element av ”socialhygieniska” skäl, varav en del steriliserades för sitt ”promiskuösa och perversa leverne”. Förhoppningen var att färre människor med ”anlag” för att bli prostituerade eller kopplare skulle födas i framtiden.

Rätten till den egna kroppen

Vi vill inte leva i en hederskultur eller i ett ”socialhygieniskt” svenskt folkhem, där olika sexuella beteenden skambeläggs eller kriminaliseras. I ett modernt samhälle måste rätten att bestämma över den egna kroppen tillerkännas den enskilda människan. Detta kan jämföras med rätten att genomföra abort. Aborter får på många sätt betydligt svårare konsekvenser än sexarbete, då det handlar om att släcka ett liv, att hindra en människa från att födas. Abort har under historien varit både förbjudet och djupt skambelagt. Ändå är friheten att göra abort en självklar rättighet för kvinnor idag.

På samma sätt borde det vara varje människas rätt att ge eller neka samtycke till sex, oavsett hennes motiv, utan att utsättas för diskriminering, stigmatisering och marginalisering. Denna makt över hennes kropp får aldrig ägas av vare sig familjen, staten, männen eller radikalfeminismen.

Vanliga argument och diskussioner

”Vem är det som skall sälja sex?”

En vanlig fråga bland elimineringsförespråkare är ”om vi nu skall ha prostitution i samhället, vem är det i så fall som skall sälja sex?”. Här ingår ett felaktigt antagande om att samhället skulle tvinga någon till detta. Men det är ingen som argumenterar för att vi ”ska ha prostitution i samhället”.

Arbetsförmedlingar skall inte anvisa dylika jobb till arbetssökande, precis som ingen anvisas jobb som porrfilmsskådespelare eller stripp-artist — trots att dessa grenar av sexarbete inte är kriminaliserade idag. Några statliga bordeller bör inte finnas, precis som det idag inte finns vare sig statliga porrproduktionsbolag eller stripp-klubbar. Men om en vuxen människa väljer sexarbete, ska hon då inte visas samma respekt och tillerkännas samma rättigheter som andra?

”Skulle du vilja att din dotter sålde sin kropp?”

”Skulle du vilja att din dotter sålde sin kropp?” är en annan vanlig fråga. Men om en vuxen kvinna väljer att sälja sexuella tjänster, varför måste det vara så fruktansvärt för hennes föräldrar? Även om man personligen tycker att sexarbete verkar underligt och inte själv skulle vilja syssla med det, måste man förstå och acceptera att andra är annorlunda. Människor är olika.

Frågan uttrycker en nedsättande syn på sexarbete. Horstigmat förstärks, och särskilt så för kvinnor. Sonens eventuella horeri tycks inte oroa i lika hög grad som dotterns, trots att det bland unga är fler män än kvinnor säljer sexuella tjänster. Vems dotter skulle vilja att föräldrarna hade en sådan syn på hennes sexarbete? Och varför skulle föräldrar och samhälle över huvud taget ha någon vetorätt över vuxna kvinnors sexuella aktiviteter? Blir inte detta otäckt likt en hederskultur?

”Att sälja sex är ett självskadebeteende”

Ett vanligt argument från de som vill radera ut sexhandeln är att sexarbete är ett ”självskadebeteende”. Man menar att sexarbetare har någon psykisk skada eller störning. Ibland talar man om att det måste föreligga en svår barndom, och att övergrepp måste ha förekommit. Ibland liknas sexarbete också med olika typer av missbruk, t.ex av droger, som sexarbetarna måste få hjälp att komma ur även om de själva inte vill.

Men varför gäller detta i så fall bara kvinnor som tar betalt? Borde inte alla former av vidlyftigt sexuellt beteende inkluderas under epitetet självskadebeteende? De skadade kvinnor som har sex helt gratis för att ”återuppleva trauman” torde ju få ännu fler kåta män på kö än de som tar betalt? Så varför blir mannen kriminell endast då han betalar för sig?

Talet om självskadebeteende är inget annat än försök att infantilisera sexarbetarna, tysta deras röster och underkänna deras förmåga att ta beslut om sina egna liv. Sexarbete är en verksamhet, ett arbete, en sysselsättning. Det är inte en drog, missbruk eller självskadebeteende i högre grad än andra sysselsättningar. De sexarbetare som faktiskt anser sig ha psykiska problem måste få adekvat hjälp då de söker den, utan att bli avvisade, pressade att lämna sitt sexarbete eller på annat sätt diskriminerade. Vi menar, återigen, att det rättighetsperspektiv vi förespråkar är den rätta vägen att gå.

”Det finns inga lyckliga horor”

Den radikalfeministiska retoriken såsom ”det finns inga lyckliga horor” bidrar ytterligare till att infantilisera sexarbetare (även om man någon gång kan medge att ”en liten minoritet”, kanske ”en promille”, kan bedriva sin verksamhet frivilligt). Förment välvilliga formuleringar såsom ”ingen ‘vill’ hyra ut sin vagina som soptunna för horder av anonyma mäns utlösningar” (Hoigard, Finstad) förstärker i själva verket stigmat.

Det är förnedrande och osmakligt, men också stigmatiserande och offerstämplande. Budskapet blir att sexsäljande kvinnors arbete är vidrigt, att de inte förstår vad de håller på med, att de inte har förmåga att bestämma när, hur, var och varför de har sex, och att ingen hänsyn skall tas till deras egen subjektiva upplevelse av sin situation. Att samtidigt säga sig värna om sexarbetarnas väl är antingen ogenomtänkt eller rent hyckleri.

”Att köpa sex är ett uttryck för makt”

Många anser att prostitution är ett uttryck (av många) för mäns makt mot kvinnor. Man säger att män använder pengar som maktmedel för att tillskansa sig tillträde till kvinnan och hennes kropp. Detta är missvisande. Återigen läggs ansvaret återigen helt på köparen, och sexsäljaren framställs som ett objekt, passiv och infantil. Maktrelationerna inom sexhandeln är mer komplexa än så.

I själva verket är sexsäljarens kropp inte alls till salu, och kan således inte utnyttjas hur som helst av köparen. Det som säljs är tjänster, precis så som är fallet inom många andra yrken. Köparens pengar ger en skenbar makt. Men säljaren har den verkliga makten, då transaktionen sker på dennes hemmaplan. Regler och gränser för vad som försiggår ställs upp av säljaren. Det är sexarbetaren som tjänar pengar, inte kunderna. Säljaren blir inte såld, utan säljer. Att se sexarbete som kvinnoförtryckande håller bara om man anser att sex i allmänhet är kvinnoförtryckande.

Slaveri och tvång

Det förekommer avskyvärda avarter av sexhandel där slaveri och tvång föreligger. Detta måste få ett slut, och det snarast. Slaveri och tvång i alla dess former är fullkomligt oacceptabelt, och måste bekämpas genom att brotten utreds och förövarna spåras upp och döms.

Sexköp där säljaren står under tvång och slaveri skall vara kriminellt, på liknande sätt som i Finland. Vi föreslår ett straffbud om medverkan till slaveri, kompletterat med ett bud om oaktsamt medverkande till slaveri. Den sexköpare som köper sex av en person som genom tvång försatts i prostitution begår då brott om hon insåg — eller borde ha insett — sexsäljarens belägenhet. För sådana brott kan straffen göras stränga. Bevisbördan kan dessutom ligga hos sexköparen. Detta torde göra sexköpare noggranna med att undvika de förslavade sexsäljarnas marknad.

Sammanblandning av begreppen

Att utöver detta även kriminalisera sexhandel mellan samtyckande vuxna gör bara situationen värre. Förespråkarna för sexköpslagen jämställer på ett olyckligt sätt sådan sexhandel med tvång, slaveri och sexuellt utnyttjande av barn. Begreppen blandas friskt. På regeringens hemsida läser vi exempelvis om ”[a]rbetet mot prostitution och handel med människor” att ”män köper, säljer och utnyttjar kvinnor och barn genom att prostituera dem”. Lagarna skall ”förebygga och bekämpa handel med människor och för att skydda de människor, främst kvinnor och barn, som är eller riskerar att bli indragna i prostitution och andra former av sexuellt utnyttjande.”

Sammanblandningen av begreppen döljer det vidriga i tvångshanteringen. Om politiker beskriver det som samma sak, utan tvivel för att framhäva sin avsky inför all sexhandel, påtvingad som frivillig, framstår möjligen den frivilliga som sämre än innan, men den påtvingade riskerar att framstå som mindre farlig. Det resulterar i en obehaglig devalvering av offrens upplevelse, och uppluckring av de värden som säger att vi inte skall tillfoga varandra skada. Det vore osmakligt att se ett slaveri-offer — eller ett sexuellt utnyttjat barn — i ögonen och meddela att ”i Sverige är det du råkat ut för inte är värre än om du som självbestämmande vuxen sålt sex frivilligt”.

Drivs under jorden

Kriminaliseringen av sexköp ger upphov till illegal ersättningsmarknad där handeln är farligare. Efterfrågan minskar inte, utan exporteras dels utomlands, framför allt till europeiska grannländer och Asien, och drivs dels ner under jorden här hemma. Kriminella organisationer ges möjlighet att etablera sig. Det blir svårare för köparen att avgöra om det föreligger tvång eller frivillighet. Benägenheten att larma polisen för den som misstänker att säljaren far illa minskar markant. Man riskerar repressalier både från de kriminella elementen och staten. Det senare eftersom man kan göra sig misstänkt för ”försök till sexköp” — vilket också är kriminaliserat.

Att bekämpa slaveri och tvång genom att kriminalisera alla sexköpare är ytterst ineffektivt. Slaveri och tvång utgör endast en mycket liten del av sexhandeln i Sverige. Insatserna måste fokuseras på att spåra upp, döma och straffa förövarna i just de fallen, inte slösas bort på att jaga den vanliga sexhandeln. Det är troligt att majoriteten av trafficking-offer i Europa hamnar inom bygg, tiggeri och jordbruk. Att försöka förhindra detta genom att införa allmänna bygga-hus-förbud eller skänka-peng-förbud vore på samma sätt ett enormt slöseri med resurser som borde ha lagts på att bekämpa själva trafficking-brotten.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 19 kommentarer